Sjukt att tänka att en människa man har haft i sitt liv i 21½ år plötsligt bara är borta. Fattar fortfarande inte. Allting snurrar ännu runt i huvudet och nu för tiden även i mina drömmar. Inatt, när jag i drömmen såg dej stå i dörröppningen till mitt rum och beskåda min sedvanliga röra, minns jag hur jag hela tiden försökte memorera ditt ansikte, för jag visste att du egentligen var död. Det är nästan skrämmande hur verklig du var, och natten före det och natten före det. Varenda natt försöker jag memorera ditt ansikte, som att jag är rädd att jag skall glömma hur du såg ut och hur du lät. Jag försöker mej även på någon sorts avsked, det som jag aldrig hann ta så länge du levde.
Allt skall bearbetas om och om igen, det finns bättre och sämre dagar, men det är skönt att veta att det i alla fall inte finns några sämre dagar där var du är <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar