Tre veckor klarade mej, sedan kunde jag inse mig slagen av dagisbobborna. Och vilka bobbor sen! Bihålorna är stockade, jag är hängig och dessutom totalt utan röst. Jag skämtade på jobbet idag och sade att min röst inte varit så här hes sen hejarklacken i högstadiet, men nej, denna dag slog nog alla tidigare rekord! Den som kommer hem till oss på besök måste tro att Henri och jag är väldans sura på varandra, för här hörs verkligen ingenting annat än tv:n och tangentknackandet. Allt jag får fram är svaga viskningar, men eftersom det lär slita på de redan sjuka stämbanden något enormt har jag bestämt mej för att vara tyst. Jobbigt är bara förnamnet, men jag tror nog att Henri myser lite i det tysta :p Barnen på dagis tog dock min heshet väldigt bra och sympativiskade med mig hela dagen. Öronen är således i toppskick trots en dag på dagis! Barnen var också väldigt omtänksamma och frågade flera gånger av mej om jag nu säkert prövat att dricka mycket vatten. När jag försäkrat dem om att det inte hjälper lovade de att försöka leta rätt på min försvunna röst. Härliga ungar!
Skall fortsätta kvällen med att kurera mej med ingefära, honung, vitlök, citron och hemmagjord glass. Och imorgon när jag vaknar upp hoppas jag innerligt att min försvunna röst har kommit tillrätta!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar