Helgen på två ben

Helgen tuli ja meni, men någon slapp ledighet var det minsann inte frågan om! På fredagen, två timmar efter avslutat arbetsskift, stod vi vid Lappfors paviljongen och försökte ta in så mycket info som möjligt om lördagens bröllop. För första gången någonsin hade vi nämligen fått äran att agera "skaffare" (a.k.a serveringspersonal). Våra stackars små trötta huvuden ville inte riktigt ta till sig någon information, men det gick ju bra ändå!

Lördagen inleddes med ett spinningpass på Jeppis Gym med mej som instruktör och fortsatte sedan på stan tillsammans med mamma. En 10-poängs för- och eftermiddag, men med facit i hand var det kanske inte helt smart att trötta ut mina stackars små ben sådär lagom inför kvällen. Och kvällen ja, den började klockan 15.30 och slutade kl.2.30 när jag satte mej i bilen och körde de 30 kilometerna hem till Jeppis. Vi spenderade alltså 11 timmar på paviljongen, och no va de kul, även om mina ben ville ge upp halvvägs. Konstaterade att stödstrumpor skulle ha varit Guds gåva till mej just då, om jag bara ägt några vill säga. De står i alla fall högt uppe på inköpslistan just nu (liksom en ny cykelhjälm - tack Romar som fått mej att inse det!). Hur som helst, 130 personer kräver ju en del mat och för att få allting att löpa smidigt krävs ju en viss organisationsförmåga. Kan inte säga att jag bidrog så hemskt mycket till det senare, men jag gjorde i alla fall så gott jag kunde. När allting blivit framdukat och alla var mätta och belåtna tog också vi oss en sväng om på dansgolvet. En riktigt lyckad kväll med ett himla vackert brudpar!

Söndagen gick däremot mer i det vågräta läget, även om jag nog hann plocka en hel del bär i mammas och pappas trädgård. Mot eftermiddagen samlades sedan hela familjen för att fira mej lite i efterskott. Kan hända att det tar en stund innan vi sitter allihopa runt samma bord igen då den yngsta av oss snart drar iväg till Åbo (och min gamla skola) för studier. Måhända är jag lite avundsjuk? Åbo, festerna, kompisarna, lägenheten, impulsresorna, skolan, arkenluncherna...ja t.o.m. den ständiga pengabristen känns lite nostalgisk när man tänker tillbaka på den tiden. Det enda jag verkligen inte saknar är nog distansförhållandet!

Men nu är det snart dags att ta kvällen. Så här kan det förövrigt se ut när man fotar ett bröllop i all hast. Verkligheten var så mycket vackrare!