...

Tiden står stilla och jag får en chans att stanna upp och tänka efter. Förutom att hela min vardag är upp och ner, sätter en sån här händelse samtidigt perspektiv på tillvaron. Man börjar värdera saker annorlunda och inse vad och vilka som egentligen betyder någonting i ens liv. Och framför allt slutar man ta saker för givet. Nära och kära kommer inte att finnas i våra liv för evigt, så låt dom få veta hur betydelsefulla dom är nu och inte imorgon när det kan vara försent.

Det känns som att hela jag har ändrats, som att jag inte är samma person längre. En del av mig är ju borta nu, hur går man vidare? Och det är inte bara jag, på något vis har allting ändrat här hemma. Allting är känslosammare, skörare. Nu är det bara vi, och alla traditioner som vi tidigare hade tillsammans med faffa under jul, farsdag och födelsedagar måste vi nu göra om och göra till våra egna. Det kommer att kännas konstigt att aldrig mer sitta runt köksbordet i Sandsund och äta tårta, men framför allt undrar jag hur jag någonsin skall kunna fira jul igen, utan att känna att något saknas.