Vill inte sova, för jag vet att tankarna kommer att snurra på i evigheter. En viktig sak har jag i alla fall insett idag när jag såg min älskade faffa bäras ut ur sitt hem i en liksäck; familjen är det viktigaste jag har, utan dem vill jag inte leva. Och på något sätt tog vi oss tillsammans igenom julkvällen, även om det skedde med många tårar och med en tom plats vid matbordet. Jag önskar bara att jag skulle ha haft en chans att säga hejdå.
Borta för alltid.
För alltid hejdå.
Det kommer en tid då vi
alla ska gå, men du gick för
tidigt, jag saknar dig så
...jag hann aldrig säga hejdå.
Vila i frid älskade faffa!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar