Ja, nått sånt. Dagarna fyller jag och bebisen i magen med promenader, lunchdejter, kompisträffar, städning, tv-serier, matlagning och försiktiga gympass. De sistnämnda blir dock allt färre, då det -äntligen- har börjat kännas obehagligt till och från. Det enda jag gör är ju att vänta på tecken att något skulle vara på gång, så det känns helt okej att börja se sig begränsad nu. Är ändå sjukt impad av att jag klarat av att vara på gym i vecka 39 och att träningen hittills känts bra och gett mer energi än det tagit! Vill ju också tro att jag ganska långt har min livsstil att tacka för den relativt smärtfria graviditeten. Och så var det minsann pikulite skönt att få bevisa för mina jumppakunder att jag utan problem kunde dra tuffa jumppapass ännu i december och bevisa för tveksamma föräldrar att jobbet som dagistant funkade fin-fint ända fram tills mammaledigheten började. Inser ju också att jag haft en hel del tur, foglossning, illamående, sammandragningar och dylikt kan man ju sällan påverka själv, men så länge jag mår bra fattar jag faktiskt inte varför någon måste höja på ögonbrynen när jag stiger upp på crosstrainern på gymmet. Bara för att min mage råkar vara liite större än deras.
Nå, jag och lilltjejen mårar på. Lite otålig börjar jag väl bli, men inte värre än att jag får dagarna att gå. Henri väntar också ivrigt och var i helgen helt beredd på att lämna biosalongen för BB mitt i filmen för att jag börjat känna av några värkar. Men det är klart, om jag inte har en susning om hur det ska kännas när det är dags så är nog han totalt borta på den fronten. Falsk alarm var det hur som helst, så nu siktar vi in oss på första bf-gissningen som är 3.3. Man kan ju alltid hoppas!
 |
| Magen som den ser ut i vecka 39 |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar